Igår hade jag en bra dag. Det var måndag och jag trodde att det skulle innebära starten på en bra vecka. Jag kom till och med i tid till jobbet.

Idag var jag sen. Idag har jag näst intill platt hår. Min förra körlärare var sjuk hela tiden så jag bytte till en som "aaaaldrig är sjuk". Han har halsfluss nu. Så idag fick jag köra med min gamla lärare och det var 40 minuter "gummis", "gummsan" och "gumman" utan uppehåll. Jag offrade min lunch till förmån för körlektionen och vad händer? För första gången någonsin pratar körläraren om mat, mat och mat. Igår hade hon bakat paj och haft med sig till jobbet. Idag hade hon ätit kyckling som hon doppat i sås. Det var jättegott, fick jag höra. Sedan berättade hon att hon skaffat pojkvän. Jag kommer få åka kollektivt resten av mitt liv.

Min romantiska lunchdejt med Elin som var planerad till imorgon måste ställas in till förmån för körlektion. Det var det enda livliga jag planerat under veckan.

När körlektionen är avslutad har jag 15 minuter lunch kvar och jag slänger i kalopps och stekt potatis i micron på jobbet. Den startar inte. Men kall kalopps och kall potatis är grymt underskattat. Verkligen.

Ebba med tillhörande toffel gör entré på jobbet och frågar efter en permanent penna. Det var kul bortsett från att jag misslyckades att hjälpa dem. Med en penna.

När klockan är stängningsdags strosar kunder fortfarande omkring utan någon som helst aning av hjärt- och kärlsjukdomar som följd av stress. När klockan är för mycket kan vi räkna kassan. Jag räknar tio stycken 100-lappar som 100 kronor.

Väl hemma möts jag av en skolkatalog från studentdagen och känner en viss harmoni infinna sig. Mitt namn, min klass, mitt ansikte står som del av "SP3 språk". Språk. Som om jag ägnat tre år att läsa italienska när jag inte ens kan kommunicera på det språk jag läst i sex år. Som att jag inte är den som saknar Samhällskunskap C och Historia B utan istället trånar efter att få plugga glosor.

Men jag är glad över att vi inte hade några dåligt dolda ölflaskor på vårt klassfoto i varje fall. För jag är en sådan oerhörd optimist idag. Verkligen.

Nu nämnde jag inte ens att jag imorse mötte spanskläraren som satte skräck i klassen genom att inte kunna svenska och därmed skälla och hata oss på okända språk. Han log mot mig och jag har aldrig varit så nära att kissa på mig av rädsla.

När jag går från jobbet möter jag städerskan, ler och säger "Hejsan". Hon ler och säger "Hej, har du magrat?". Att fråga hur det står till är ju så uttjatat.

I resterande fem timmar av detta dygn tänker jag undvika människor. Jag ska se Morden i Midsomer och skratta rått åt dem som blir dödade för att det är rätt åt dem.

Inte för att jag är bitter eller något i den stilen.

Uppdatering några minuter senare:
Sattte mig vid TV:n för att koppla av. Batterierna i fjärrkontrollen är uppenbarligen döda och jag tvingades titta på något som handlade om katten Trulls.